Igår satt jag i närmare två timmar och fixade min soon-to-be-kalender. Jag är totalt beroende av att ha en kalender och just nu har jag ingen .....Solution: Gå till stan och köpa en. Om det bara vore så enkelt; men det fanns, för ovanlighetens skull, inte en enda som jag tyckte om. AAAH!!!! Så nu har jag gjort en själv och såhär blev resultatet ↓ (jag vet någon som kommer att bli RIKTIGT pouty om den inte ser ut såhär IRL: jag. Let's hope for the best).

Tycker förresten att jag borde få mina STS-papper att fylla i snart. Nu har det gått en vecka och en dag sedan jag blev antagen! :c

Jag har längtat efter två dagars ledighet nu i en hel vecka. Behöver jag ens säga att jag inte längtar tillbaka till mitt jobb? Poor kiddo. Två veckor kvar. TVÅ.

Sitter och lyssnar på nya drogen 'California King Bed' med självaste Rihanna (som jag inte alls är ett troget fan till, men just den här låten är verkligen sjukligt bra), medan jag väntar på att maten ska bli färdig. Grillat blir det, yum!

clara om Frågor om delstatsvalet:

Tänkte bara fråga: vad var det för frågor på den personliga intervjun ? :)

Hej Clara! För att vara helt ärlig så är det knappt att jag kommer ihåg alla frågor, för när jag väl satt där så kändes det som det var så himla många! Det bör väl nämnas att det förmodligen är lite varierande beroende på vilken organisation som man åker med, så nu svarar jag ju utifrån STS-intervjun, men jag antar att det är ungefär samma style om man åker med Explorius/EF etc.

Jag kommer i alla fall ihåg att det var betydligt mycket fler frågor än jag trodde att det skulle vara. Mycket om själva anledningen till varför man vill åka, förväntningar/förhoppningar, rädslor, egenskaper, sysslor i hemmet, pengar, lite om värdfamiljen (typ hur man tycker att de ska uppföra sig samt hur jag tycker att jag ska uppföra mig mot dem) ...you name it.

Nu kanske det här låter värre än vad det är och det är inte meningen, för det var verkligen inte så farligt! Om man inte kommer på ett visst ord, så kan man säga det på svenska utan att de bryr sig; jag visste ex. inte vad 'studentbidrag' heter och det visste inte intervjuaren heller, haha! Dessutom är jag verkligen inte en person som känner mig bekväm med att prata med främlingar och allra minst på ett annat språk, men det gick ändå bra. Så åter igen, inget att vara orolig för! c:

Jag har fått en del frågor om vart jag ska bo / vilka delstatsval som är mina nya, så nu tänkte jag helt enkelt berätta lite om det! c:



Förut valde jag ju 1) Kalifornien 2) Michigan och 3) Florida, men sedan gick jag på den här intervjun som fick mig på lite nya tankar. Så jag tog bort Florida helt och hållet; dels för att det är för varmt för mig där. Så nu har jag istället ändrat till;

1) Kalifornien
2) Washington
3) Michigan

Och så kanske ni undrar varför jag har valt Washington av alla ställen, eftersom ex. huvudstaden Seattle enbart har 58 soliga dagar om året eftersom 6 av 7 dagar i veckan mellan oktober till maj är molniga eller delvis molniga; Det regnar dessutom nästan varje dag ....Så ja, jag har full förståelse för de som tycker att jag är fullkomligt galen nu; men faktum är att jag gillar det. Jag trivs inte alltför bra när det blir över 25 grader och allra minst gillar jag att sola, uuuuuuh!

Haha, älskar konversationen mellan Stefan och Damon ovan ↑. Awesomeness.

Alltså det finns inga ord för hur mycket jag saknar The Vampire Diaries nu. Har nog kollat klart på säsong 2 för andra gången innan skolan börjar igen. Vet ni vad jag har gjort idag förresten? MÅLAT FÖNSTER. What a surprise, right? Jag blir bara mer och mer suicidal för varje dag som går (läs det där med en nypa salt). God bless this mess.

Åh, jag hatar verkligen mitt sommarjobb. Oki? Vad gjorde jag för att förtjäna detta av allting, liksom? Idag har jag målat vit färg HELA DAGEN, alltså i 6 sega timmar, på fem överstora fönster och grundfärg i ett äckligt stort badrum. Jag känner mig som en slav. Och lite suicidal för tillfället. Punkt.

---

Nu är förresten prenumeranterna flyttade. Gick jättesmidigt faktiskt. Hoppas att ni vill stanna! ♥

Idag var utan tvekan värsta dagen in my whole life. Första dagen på sommarjobbet, som är så sjukt otroligt tråkigt att det finns inte. Jag kommer ALDRIG orka jobba där i tre veckor, så jag har bestämt att jag bara ska jobba där i två veckor. Orkar inte bry mig om pengar vid det här laget... Så hemskt är det. Man blir verkligen depp! Jag vill inte gå tillbaka dit imorgon. Vill bara sitta hemma och vänta på mina STS-papper som kan hålla mig sysselsatt. Åh.

Jag känner att jag, som troget Twilight-fan, kanske är en aning efterbliven med att ha hittat de 'nya' Breaking Dawn-bilderna först nu, men well. Kan inte låta bli att lääääääängta! Min lilla obsession har liksom lagt sig lite på senare dagar, men nu när det ska komma en ny film så trappas det upp igen. Lite häftigt att vi i Sverige dessutom får se filmen före USA, första gången ever skulle jag tro?

Picture spamming here we go. ♥

AAAAAH. Precis när jag var på väg ut från tåget i Stockholm i eftermiddags ringde Hanna från Göteborg och sa att jag var antagen till deras High School program och att allting såg jättebra ut! Är helt överdrivet superglad just nu. Så nästa vecka kommer alla grejer som ska göras innan de kan börja leta efter en värdfamilj! Alltså kommer jag med rätt stor sannolikhet att åka om ganska exakt ett år. I can't believe it myself.

Jag fick för mig att ändra lite på mina delstatsval efter intervjun igår, så idag kontaktade jag Hanna på huvudkontoret i Göteborg för att se om det gick bra att justera lite. Som tur var fick jag göra det! Jag antar att det går bra så länge de inte har börjat kolla efter värdfamiljer. Puh.

Nu har jag kommit hem från Sturegallerian där STS-kontoret i Stockholm ligger. Min intuition säger mig att det gick rätt bra och intervjuaren var jättetrevlig! Så om några dagar ska jag tydligen få hem ett test/prov som jag ska göra och skicka in inom två dagar och sedan ska jag få besked om jag är antagen eller inte! c:

Det är inte klokt hur seriöst allting plötsligt har blivit. Glad tjej!

♫ I'll spread my wings and I'll learn how to fly
I'll do what it takes til' I touch the sky
And I'll make a wish
Take a chance
Make a change
And breakaway ♪

Såhär känner jag mig just nu.

Hjälp.

Jag tror att jag har fått s.k. utbytesmania ↑. Det enda jag tänker på om dagarna är ENDAST usa-relaterade ämnen och sådant som jag inte ens kommer att behöva fundera på för ens det verkligen är dags (ex. resväska). Vad hjälper det mig nu att jag funderar över det? Jag har ju inte ens gått på intervjun än. Antar att jag har ställt in mig på att åka, även om jag inte har blivit antagen än. Har läst överallt att det nästan aldrig händer att man inte blir antagen. Let's hope for the best.

OCH UTBYTESBLOGGAR. Åh, min drog. Min favorit just nu är helt klart Eira på honeyandmoon.blogg.se. Världens bästa, helt enkelt! Och en exutbytis vars blogg jag har drogat sedan två år tillbaka är aicilefs.blogg.se. Awesomeness. Jag måste hur som helst hitta fler. Tips?

När jag anmälde mig den 28 juli hade jag plågat mina föräldrar i två veckor om delstatsvalet hit och dit. Jag satt helt seriöst och överanalyserade varenda liten delstat i hela USA - beslutsångest på hög nivå, alltså. Det slutade med att jag bestämde mig för uteslutningsmetoden och att delstaterna skulle uppfylla ett villkor: sjö/hav inom några mils radie.

Först tänkte jag välja Kalifornien, Arizona, Florida; men sedan insåg jag att det är waaay för varmt för mig i Arizona. 40 grader och uppåt på sommaren? Nej tack. Såhär blev det till slut:

1) Kalifornien (Skulle tippa på att typ 90% av alla utbytisar väljer Kali? Haha!)
2) Michigan
3) Florida

Så nu hoppas jag verkligen att jag kommer till någon av dessa, annars blir jag besviken. Och om jag nu blir antagen, så tar det ett helt år tills jag vet vart jag hamnar. Nackdelen med att vara ute i tid? Probably.

Jag har alltid velat åka till USA, somehow. Jag har aldrig vetat hur jag ska ta mig dit. Jag kanske är där om ett år. Det känns helt vansinnigt, att någonting som så länge bara har varit en dröm kanske kan bli verklighet. Vissa drömmar känns bara för långt borta. Det är sådanna där drömmar som finns i bakhuvudet, men som inte känns värda att kämpa för, eftersom det ändå inte kommer att ske. 'Ingenting är omöjligt' finns det ju ett ordspråk som lyder, men jag kan inte påstå att jag är en believer. Har aldrig varit. Jag är nog pessimistisk av mig. Jag vet inte vad jag ska tro egentligen, men jag vet att jag kanske kommer att uppnå en dröm om ett år. Att det kanske är jag som tar adjö av mina älskade, betryggande föräldrar och sedan vända på klacken och stiga på ett plan med direction USA - mitt värdland. Där jag ska spendera ett år på High School. Jag förstår fortfarande inte att jag får chansen till detta, det som kändes så långt borta för bara några månader sedan.